• Hälsoriddaren

I AM AN IRONMAN! Racerapporten.


Ironman Mallorca 2016

Så låt mig berätta från början…

För två år sedan gjorde jag en målsättningsövning med mig själv där jag satte som mål att på ett eller annat sätt göra en full Ironmandistans under hösten 2016. Som av en händelse så visade det sig (trots att Anna inte kände till detaljerna i min målsättning) att jag på min 40-årsdag den 3 februari fick en betald startplats till Ironman Mallorca 24 september 2016! MÅLSÄTTNING FUNKAR ALLTID och det är nästan magiskt hur exakt det kan bli.

Igår lördag kl 07.37 gick startskottet för min första Ironman som i sig innebar flera förstagångenupplevelser. Första gången jag simmade 3800m i öppet vatten, första gången jag ensamcyklade 18mil (man får inte ligga på rulle eller i klunga under en Ironmancykling = ingen draghjälp) OCH MIN FÖRSTA MARATHON NÅGONSIN.

Klockan var ställd på 05.00 och när den ringde så hade jag förvånansvärt nog sovit helt okej och jag kände mig utsövd och på gång. Gick ner på nedervåningen i huset som vi hyrt här i Alcudia. Började direkt med lite rörlighetsövningar för att få igång kroppen samtidigt som morgonkaffet bryggdes. Det är märkligt hur lite hunger man kan känna en sådan här dag när allt jag behöver är att trycka in så mycket energi som jag bara kan i systemet… Som tur är så hade jag preppat dagen innan efter att vi checkat in cyklarna. Jag köpte lättlösliga havregryn och cocosmjölk som jag mixade med ägg och banan som snälla Per hade köpt. Det gick ner förvånansvärt lätt och smakade rätt gott faktiskt!

Väder vid uppvaknande: Växlande molnighet och TUNGA regnmoln, åska och blixtar uppe i bergen där vi ska cykla om några timmar...

05.45 var vi påväg ner till växlingsområdet där cyklarna stått under natten och precis efter att vi checkat in så meddelar tävlingsledningen att: - NEOPRENE IS ON!!! dvs temperaturen i vattnen hade sjunkit under natten med otroliga 2°C och låg under de av säkerhetskäl satta 24,5°C så en lätt panik spred sig i området då tvåtusen deltagare på något sätt ska försöka få tag på sin våtdräkt antingen via snälla suporters som vi (pappa Per fick åka hem och hämta) eller själva.

"Våtdräkten togs fram som en säkerhetsfaktor för några år sedan för att skydda deltagarna mot kyla och ganska snabbt kom de kluriga japanerna på Neoprengummit som gjorde dräkterna glatta och snabba".

Efter en skön uppvärmning i vattnet så ställde jag mig i startfållan för de som tänkt simma mellan 1.00h - 1.10h men så snart starten gått för gruppen som skulle simma under en timme så hoppade jag i med dem istället. Jag ville helt enkelt komma igång med loppet och orkade inte vänta… Det skulle visa sig vara ett bra drag då de flesta vid en viss nivå verkar överskatta sin förmåga och med Carl Miemois (också Iromantriathlet från Knivsta) tips i huvudet ”välj en snabbare simgrupp och ställ dig långt fram”.

Simningen var helt fantastisk och jag kunde hålla en stabil lugn takt med riktigt låg puls hela simningen igenom och det kändes som att jag svävade fram i ett mjukt friktionsfritt vatten med fantastiska berg åt ena hållet i blickfånget och en MAGISK soluppgång åt andra hållet. Banan var lagt i ett dubbelt v (W) med en så kallad australian exit mitt emellan vilket innebär att man kliver upp ur vattnet och rundar uppe på stranden vilket gör det mer publikvänligt och väldigt skönt för den som simmar.

Simtiden blev 1h 7min och det är jag riktigt nöjd med och att dessutom kunna stiga upp och känna mig helt otrött och bara bra.

Väl upp ur simningen så var det dags att hoppa upp på cykeln och jag kände mig riktigt stark och nöjd. Greppade tag i min blå påse med cykelsakerna, satte på mig hjälmen, skorna, glasögonen, drog i mig 75cl elektrolytdryck och klämde en energiGEL enligt plan. Väl uppe på cykeln så kände jag hur kroppen svarade direkt och jag kände mig otroligt nöjd med mitt beslut om att investera i en ny tempocykel.

De första nio-tio milen gick i ett rasande tempo och snitthastigheten låg en bit över 33-34km/h och ofta i hastigheter över 40km/h, efter ca 6mil i en uppförsbacke i staden Muro så hörde jag min fina Anna ropa mitt namn och det var så himla skönt att stöta på henne <3<3<3 Vi höll ihop fram till Pollenca (ca 10 mil (dubbel L uttalas som sluddrigt J) där den sjukaste stigningen jag någonsin varit med startarde. Vädret var skönt med lagom vind och inget regn.

I torsdag tog vi bilen upp i bergen för att åka igenom bergsetappen och det var tur för om vi inte hade gjort det så skulle chocken ha blivit massiv… Det börjar lugnt med en lite lagom stigning med några få höjdmeter per 100m och efter 4km in i backen börjar det branta på och branta på och branta på…

Min plan gällande energiintaget var att äta och dricka varje kvart och dessutom äta en salttablett varje hel och halv timme. Det gick förvånansvärt enkelt och blev som ett moment i sig att hålla sig till och det gjorde att tiden på cykeln flöt iväg på en smidigt sätt.

Det skulle visa sig att stigningen upp för serpentinvägarna varade i sammanlagt 20km med några små utförslöpor och som om det inte hade varit tillräckligt så började regnet VRÄKA ner över oss ackompanjerade av blixtar, dunder och piskande KALLA vindar (det var svinigt kallt). Det var så galet och det ända som skulle ha kunnat vara värre var om det hade börjat snöa! Väl uppe efter att ha kämpat i fokuserad tystnad tillsammans med de andra (tystnaden gick nästan att ta på när vi ringlade oss upp för sakta, sakta) så var det som att vädergudarna var med oss och från att ha tänkt att jag kommer att få gå ner för serporna så strålade solen och torkade regnet bort och istället blev det en fantastiskt fin och snabb nerfärd för berget genom små pittoreska byar och underbara vyer.

Vi fick några sköna soliga mil på cykeln innan regnet började vräka ner igen men den här gången i skön värme och jag välkomnade känslan av att få lite svalka hellre än stekande het sol.

Stötte på Anna igen och vi kunde cykla ihop de sista 3milen till växlingen i Alcudia. Vi skrattade åt det sjuka vi precis har varit med om. Benen kändes riktigt pigga och jag kände att jag ville ösa på igen fram till växlingen.

Cykeltid 6h 18min

Nu var det så äntligen dags att växla till löpningen! Jag har sett fram till detta möte under lång tid och med stor respekt! Jag har aldrig sprungit ett maraton så vad vore lämpligare än att göra det under ett Ironmanlopp! Efter att ha suttit på toa i 10min (de bästa tio minutrarna under hela tävlingen haha!) så stack jag ut på löpningen med nya torra sköna strumpor och påfyllda energidepåer. Benen kändes förvånansvärt pigga och ville gärna springa i ett 5.03 tempo och min plan var att hålla 6min/km så jag saktade er farten till 5.43 och joggade på… Loppets 42km var uppdelade i 4 loopar på en helt flack bana. Sakta och obönhörligt slutade benen lyssna på mitt huvud och trots att pulsen låg på låga 72-74% MHR så gick det inte att springa snabbare än ca 6.30-min/km tempo med promenerande lite då och då. Jag har aldrig varit med om att tiden gått så långsamt och varje kilometer tuggades ner i små små portioner och i varje depå tog jag två gel, sportdryck och coca-cola:-) Livrädd för att benen skulle krampa vilket de inte gjorde och det är en av de sakerna jag är mest nöjd med gällande löpningen.

Uppenbarligen så drack jag tillräckligt med vätska då jag var in TOLV gånger för att pinka under loppet och det är tydligen en inofficiellt rekord enligt Charlie Edlund som också gjorde ett fantastiskt lopp.

För varje runda fick man ett armband trätt över armen, först ett blått, sen gult, grönt och till sist rött och när det röda bandet ÄNTLIGEN träddes över armen så visste jag att... I AM GOING TO BE AN IRONMAN! Endast 6km kvar!!! När jag sedan svänger ut på strandpromenaden för sista gången så ser jag ljuset från målportalen med den lysande röda IM loggan och det var den skönaste synen jag sett på länge och jag visste att jag inte skulle behöva springa förbi den en gång till.

Svänger in i målområdet till ljublande människor och speakern som uttalar de magiska orden! NIKOLA TRAMONTANA… YOU ARE AN IRONMAN!!!!

Löptid 5h 3min

Jag är så otroligt glad, tacksam och stolt över min prestation och så otroligt glad för alla fina människor som följd med under loppet och på sociala media! Ni ska veta att det hjälper att veta att det är många som supportar<3 TACK TACK TACK!

Det finns säkert de som tänker att oj då, grattis till en bra prestation och så finns det de som är mer insatta som förstår hur stor den här bedriften faktiskt är… Bara att springa ett Maraton på 42km är en drömbedrift för många och att göra det efter att ha simmat nästa 4km och cyklat 18mil (fram och tillbaka mellan Knivsta och Stockholm tre gånger) DET är HELT galet! Det krävs planering, målmedvetenhet, fokus och ett tjockt pannben och en gnutta galenskap!

För mig betyder det att ingenting är omöjligt och det man verkligen vill göra kan man klara av och det krävs HÅRT ARBETE för att nå målet!

Ps. Jag har hört det sägas att Mallorca Ironman är ett av de hårdaste IM tävlingarna i världen… Det visste jag inte innan men NU VET JAG!

Hur har jag mått idag dagen efter kanske någon undrar…? Som en riktigt jobbig baksmälla! Jag kräktes lite och sen kändes det bättre:) Nu ska vi ut och äta tapas med resten av alla galningar.

Bilder kommer senare.


© 2015 by Knight of Health.

  • LinkedIn Basic Black